Morgonen den andra juli 1915 randades. Europa var i krig sedan snart ett år. Tyskland och Österrike-Ungern på ena sidan stred mot Storbritannien, Frankrike och Ryssland på den andra i ett krig som skulle störta tre kejsardömen och kosta nio miljoner unga män livet. Sverige lyckades hålla sig neutralt, men flertalet vapenföra män var inkallade i armen, flottan eller landsstormen. De tyska och ryska flottstyrkorna var dominerande sjömakter i Östersjön vid tiden för 1915. Sverige var, trots lång kust, en andrarangsstat. Flottan hade börjat förstärkas, men målet låg långt fram i tiden.

Den andra juli syntes bli en vacker dag. Befolkningen på östra Gotland var i full färd med sina morgonsysslor, då det började höras ett dovt muller från nordost, utifrån havet. Åska på gång? Snart visade det sig att det var kanonbuller som hördes. En sjöstrid ägde rum öster om Gotland.

Engagerade i slaget var delar av den tsarryska flottan och en kejserlig tysk eskader. I den tyska styrkan ingick minkryssaren SMS Albatross, byggd 1907. Albatross hade ett tonnage på 2 200 ton, hon var 102 meter lång och 11,5 meter bred. Maskineriet utvecklade 3 000 hästkrafter och dessa gav en maximal fart på 20 knop. Fartyget var mycket svagt bepansrat och bestyckat med 8 st 88 mm kanoner. Man kunde medföra 240 minor.

En viktig del i sjökrigföring var minor. Genom minutläggning försökte man bland annat stänga in fiendens fartyg. Tyskarna minerade utanför Finska Viken, där flera ryska baser låg, och ryssarna utanför tyska östersjökusten med flottbaserna Danzig och Kiel. Specialfartyg underlättade arbetet. SMS Albatross var konstruerad för ändamålet med arbetsytor och minräls. Hon var ett arbetsfartyg och inte avsedd för strid.

Ombord på Albatross fanns en besättning på omkring 230 man. En stor del av skrovet upptogs av pann- och maskinrum och minförråd. Besättningen fick nöja sig med återstoden, det var trångt ombord med andra ord.

Den första juli avseglade Albatross med eskort i avsikt att minera i trakten av Bogskär i den åländska skärgården. Under tiden hade ryssarna samlat en stor styrka. När de informerades om Albatross göranden förbereddes för strid.

Efter avslutad minering stävade den tyska eskadern söderut i sommarnatten. Allt var lugnt. Kommendör von Karp, tysk expeditionschef, delade upp eskorten, bestående av en pansarkryssare, två lätta kryssare och några torpedbåtar.

Den ryska första brigaden, under befäl av konteramiral Bachireff, bestod av fyra tunga och en lätt kryssare och var i alla avseenden överlägsna de tyska motståndarna. Den ryska styrkans uppdrag var i första hand att beskjuta Memel (Klaipeda). På grund av kraftig dimma fick planerna skrinläggas. I stället inriktade ryssarna sina krafter på den tyska eskader som tidigt på natten den första juli löpt ut från Danzig med kurs nordvart.

Albatross och hennes nu fåtaliga försvarare blev ett lätt byte för de övermäktiga ryska enheterna i sjöstriden som inleddes klockan 06.15 den andra juli. Minkryssaren var ryssarnas primära mål. Efter att ha träffats av 12 stycken 21 cm och 9 st 15 cm granater flydde Albatross in mot svenskt, neutralt vatten som nåddes efter halv åtta-tiden på morgonen. Trots detta fortsatte beskjutningen från ryska fartyg till och med när Albatross kommit in mellan Östergarnsholm och Gotland. Beskjutningen på svenskt vatten orsakade sedermera notväxling mellan de svenska och ryska utrikesdepartementen.

Kvart över åtta sattes Albatross på grund söder om Kuppen på Östergarnslandets kust. Albatross ja, fartyget var i det närmaste ett vrak. Granater av varierande dimensioner hade träffat henne och orsakat stora läckor främst i akterskeppet. Det hade brunnit ombord och delar av överbyggnaden var bortskjuten. Det var ett under att fartyget flöt! 27 sjömän hade dödats, ett tjugotal man var svårt skadade.

För Gotland och Sverige gällde det nu att ta hand om de tyska sjömännen och fartyget. Det behövdes omedelbart läkare och sjukvårdspersonal liksom mat och bostäder. En militär bevakningsstyrka sändes ut från Visby. Redan på kvällen den andra juli begrovs 26 sjömän på Östergarns kyrkogård. En stor sten minner om de döda. Ytterligare två man dog under förflyttning till Roma, och de ligger begravda på Björke kyrkogård. Avancerad krigskirurgi utfördes på det tillfälliga sjukhuset i Roma (se bild).

Epedemisjukhuset-Roma

Några svårt skadade fick vård i Stockholm. Anmärkningsvärt är att alla, förutom de 29 initialt dödade, överlevde tiden i Sverige, trots avsaknad av vår tids läkemedel och behandlingar.

Under sommaren inkvarterades tyskarna i sockerbrukets bostäder i Roma. Som internerade i Sverige hade de en relativ frihet. Det var ont om manlig arbetskraft så sjömännen arbetade i jordbruket eller i skogen. Flera av dem sysselsattes som reparatörer i sockerbruket. De hade dessutom kontakt med lokalbefolkningen vid kyrkliga högtider, idrottstävlingar och konserter.

Inför höstens betkampanj under 1915 behövde bruket sina bostäder. Sjömännen flyttades till Blåhäll på Tofta skjutfält. Många upplevde detta som en deportering till ödemarken, långt från Visby och åtta kilometer från en järnvägsstation. Det blev svårare att träffa gotlänningarna. Efterhand ökades möjligheterna till permission och stadsutflykter. Många fortsatte med jordbruksarbete och fick djupa relationer till sina arbetsgivare. Arbetet avlönades, ett viktigt tillskott till sjömännens annars magra kassa.

Så skapades samhörighet mellan Gotlands invånare och de tyska sjömännen. Unga män träffade unga kvinnor. I några fall resulterade relationerna i barn. Officerarna umgicks med ledande familjer i Visby. Det bjöds på middagar och societetsliv typiskt för tiden.

Både i Roma och i Tofta bevakades tyskarna av svensk militär. En styrka på omkring 130 man ansvarade för ordningen. Trots interneringens fria former gjordes rymningsförsök. Från Gotland lyckades blott två man fly till fastlandet. Som internerade kunde tyskarna beviljas permission för att besöka anhöriga. Utrustade med speciella pass reste de hem. Flertalet återvände, alternativet att återgå i aktiv krigstjänst vägde lätt mot vistelsen i Sverige.

Efterhand ansåg svenska myndigheter att kontakten med lokalbefolkningen och friheten på Gotland började bli för stor. De internerade flyttades till ett militärläger i Skillingaryd på fastlandet under hösten 1917. Avskedet blev känslomässigt svårt, särskilt för de som träffat en flickvän på ön. Trots förstärkt bevakning utfördes mångdubbelt fler lyckade rymningar härifrån än från Gotland. På klassiskt vis grävde sjömännen en tunnel under staket och stängsel för att ta sig ut från lägret.

Albatross bärgades av tre veteraner från det svenska Neptunbolaget, bärgningsångarna Herakles, Poseidon, och Mercur. Fartyget kunde fritas från grund efter några veckors bärgnings- och reparationsarbete och bogseras till Fårösund på norra Gotland där ytterligare reparationer utfördes. Tyskarna krävde dock att Albatross skulle interneras i säker hamn. Fårösund dög inte, utan hon drogs till Oskarshamn, berövad på militär utrustning och vitala maskindelar. Under bogseringen var oron stor på svensk sida, då man befarade ryska försök att överta Albatross. Hon övervintrade under återstoden av kriget i smålandsstaden, hela tiden med bevakning av den svenska flottan. Ombord fanns en liten skara som höll fartyget i skick. Vid krigsslutet senhösten 1918 kunde SMS Albatross för egen maskin segla hem till Tyskland för att kort därefter skrotas.

Mer om händelsen:
Erik Hoffstedt blir intervjuad av Jacob Larsson i P4 Gotland 13 februari 2014.